Gott nytt år!

Nyårsdagen brukar väl vara reflektionernas dag, eller är det bara jag som är en sådan funderare?
2021... ja, vad ska man säga? För mig var det ett mellanår, det går kanske inte till prispallen för ett härligt minnesvärt år, men absolut har jag haft fantastiska dagar, det är bara det att mänskligheten har en förmåga att fästa sig vid det negativa och lätt glömma det positiva. I alla fall om det negativa är nära i minnet.
När man är lite käck och får frågan om allt är bra, så svarar man automatiskt att javisst, jag är så tacksam över livet. Och det är ju sant, jag är tacksam över livet - jag älskar mitt liv. Jag älskar inte alla dagar och perioder, men i stort sett så är allt bra.
Som för alla familjer, så upplever vi såklart ups and downs. Slutet av 2021 har varit en rejäl down, med sjukdomar och andra tråkiga händelser som får en att undra vad man egentligen håller på med. Är det inte så, att allt för många dagar är rutin?
Hur kan jag använda varje dag till att ta tillvara på vardagens mirakel och känna tacksamhet för dagen och dess gåvor till mig?
Det är dags att börja skriva tacksamhetsdagbok - det ligger klar för att användas här hemma.

Vad gör ni för att känna tacksamhet för dagen? Kom med förslag till oss andra, så hjälps vi åt att vara mirakel-sökare.

2022 - nu är jag redo för dig, med allt vad det innebär!

Kram

Idag funderar jag på det här med förmågan att hålla sig kvar i en positiv inställning.
Jag har alltid sagt att jag föddes skrattandes. Min grundkänsla i livet är glädje.
Med det sagt så betyder det ju såklart inte att jag alltid är glad och positiv, men varje dag så gör jag mitt bästa för att se det som är positivt i livet och i nuet. Vissa kallar mig nog naiv, enfaldig och säkert lite jobbig, men att lägga fokus på det som gör mig glad känns faktiskt mycket bättre än att uppmärksamma saker och händelser runt omkring mig som INTE är som jag tycker eller gillar.
När jag får en tanke, känsla eller liknande som är negativ, så uppmärksammar jag den en stund, jag liksom smakar på den, ibland kan jag säga den till någon, sedan sorterar jag in den i någon box i min hjärna. Tanken eller känslan försvinner inte, jag glömmer det inte, men det får ligga någon annanstans än i mitt fokus.
Det finns människor runt omkring mig som är fast i en spiral av att  ständigt uppmärksamma det som för dem är negativt, inte alltid med ord, men ändå ger uttryck för att "suck, detta var återigen något som drar ner mitt humör, eller kanske bekräftar att andra människor är hopplösa". Jag undrar faktiskt varför? Varför är det så viktigt hur andra gör, säger eller känner - om det ändå gör mig negativ? Varför påverkar detta vissa människor mer eller mindre?
Det kanske är lika dumt av mig att jag inte lägger mig i hur andra gör, och om jag vill ha det annorlunda så gör jag om det utan att sucka alltför tungt?
Ett motto jag har när det gäller det mesta: "Det spelar ingen roll hur du gör det, så länge det förväntade resultatet stämmer med det som vi kommit överens om!

Vissa dagar fungerar det här hur bra som helst, sedan kommer de dagarna när jag inte har någon motståndskraft alls - då sugs livslusten ur mig totalt och jag blir liksom bara sittande. Det här är min tanke och fråga som jag vill jobba lite extra med - hur gör man för att behålla sin egen sinnesstämning och lust när andra vill/förväntar sig annorlunda?
Är jag kanske för mottaglig för andras sinnestämningar och är jag för mån om att få de att må bra?